Den här bloggen tänker jag ägna åt hur det är för mig att skriva och varför jag gör det. Vissa dagar känns det som om ingen redig tanke finns i min lilla ärthjärna. Allt jag tänker och skriver blir bara lösa ord som vare sig gör meningarna kompletta eller för berättelsen framåt.

Andra dagar sprudlar idéerna och bultar så ivrigt att det knappt går att hänga med på tangentbordet. Arbetar klokt och förståndigt som värsta Einstein.

Så, det är lite olika det där.

Mina huvudkaraktärer slår alltid från underläge. Det är resan uppåt som jag fascineras av och vill skildra. Att människan har en förmåga att skramla ihop sig, montera tillbaka delar som kommit snett och till slut också läka.  Därför heter min roman TRO och handlar just om det.