Efter att de lastat in mig i transportfordonet och dragit igen skjutdörren såg jag hur de först fick in Frank i en ambulans, därefter Marie-Louise. Skitapan blängde på mig. Jag blängde tillbaka och spottade demonstrativt på golvet. Bara så hon skulle veta vem som dragit det längsta strået i den här matchen.

”Inga såna fasoner!” röt någon åt mig i samma ögonblick som vi sakta rullade därifrån. Folk glodde med vidöppna munnar och försökte få en glimt av människan som ställt till med ”massakern” på La Dolce Vita.

Jodå, så skulle nog media kalla den lilla bagatellartade incidenten.

Massakern?

Tjong, en vinflaska gånger två i skallen bara ju.

Sen vred jag på huvudet mot den lilla trettonåriga flickan som gungat i solen och därefter gått fram till brunnen, hållit för näsan och hoppat i för att svalka sig.

”Linnea”, sa jag.

Du och jag Tethy, sa hon och därefter flätade vi samman våra fingrar för all framtid.

Och jag menar – för all framtid!